(skrivet onsdag kväll)
Nu har jag
blivit sjuk.
Känns så
fånigt att säga. Som ett erkännande, ett nederlag. Som att ge upp.
Jag är mycket
ovilligt sjuk. Och sur som ett bi över locket som envist trycker
över bröstkorgen och nysningarna som varvas med fåniga små
vattensnordroppar som plippploppar än ur höger näsborre än ur
vänster. Och känns så störande att inte kunna gå på min
boxningstimme när jag ju just börjat komma igång(och dessutom
kommer dom bara hålla på nån månad till antagligen)...Men från
den ljusa sidan så påminner detta mig om att jag faktiskt inte
varit riktigt flunssig på jättelänge. Och nu kan jag med gott
samvete spendera kvällen till sängs och skriva blogg(fast klockan
närmar sig halv nie så till sängs skulle jag säkert gå snart
hursomhelst).
Denhär veckan
har börjat intensivt.
På
måndag var jag i skolan efter 8 och jobbade i studion till 10 då vi
kallades till gemensam "salon" med nya tutorn, professor
Andrew Kötting som tydligen är ganska så känd filmmakare
etcetera. Han visade filmer blandannat sin film Klipperty
Klopp.
Jag måste
emellertid smyga ut efter bara första filmen eftersom jag hade möte
med min dissertation tutor och -grupp. Hann efter det tillbaka enbart
till sista filmen (så hann se animerade barn bli uppätna av myror
och en tiger bli till en hare), och till att anmäla mig för en
tutorial med Andrew till eftermiddagen, samt det direkt efterkommande
infomötet (tyckte synd om alla som inte smitit ut på möte emellan
utan satt i tre timmar i sträck). Sedan var det en stunds paus för
studioarbete innan nästa samling som var dissertation unit launch
vilket innebar info och flum av Adrian som är unit leader. Jag hade
lite svårt att koncentrera mig på vad han sade eftersom han stod
framför projektorn så att hans siluett gestikulerade på väggen
mitt i infotexten. I handen höll han en stor grön plastflaska som i
siluettbilden såg alldeles ut som en rödvinsflaska. Detta
kombinerat med stora gester och ivrigt förklarande blev en ganska
komisk bild.
Sedan var det
lunch och lite studioarbete igen innan jag hade one-to-one möte med
min dissertation tutor Joan, en sträng äldre dam som minsann
verkade veta exakt och precist hur flummiga konststuderande skall tas
för att kunna prestera högklassig akademisk text: med
skrämselteknik och järnhand!
Jag skulle egentligen träffa Joan bara I 10 minuter för att se lite på min sista text från förra året, men eftersom jag bytt riktning på min text sedan dess och skrivit en del under sommaren så kände jag att jag hade svårt att svara på hennes frågor och dessutom skämdes jag lite över texten som är den absolut sämsta jag skrivit under min tid på UCA. I slutet på förra året var jag mest bara trött och arg och hade ingen som helst lust att skriva en “draft” för min dissertation. Så den text hon nu försökte tyda min skrivarstil från var mestadels lösryckta tankar och omotiverade åsikter..och ilskna sådana!
“So Nadja, why do you feel you have
to argue with all these critics who don't even have anything to do
with each other or with what you are discussing here?”
-ehm..I don't. I really feel I would
rather discuss the draft I wrote during summer...
“Hmm. It is all very spiritual
concepts you are dealing with here. Seems to me you are more longing
for something rather than actually approaching a question or theme.”
-.....yes I agree......I did rewrite
this quite drastically afterwards.......
vid det här laget var jag alldeles
svettig om händerna, vred mig som en skyldig mask på stolen och
insåg att jag inte ens mindes vad jag skrivit där i texten hon nu
sökte röd tråd. Så pinsamt att ge en så enfaldig bild av sig
själv första gången man möter sin nya lärare (som dessutom
äntligen är en sträng och rejäl sådan). Så började
minnesluckorna.
“So what did you write your prevoius
essay on last year?”
-........
“I mean who was your tutor in this
unit?”
-........ …...... ….........I'm
so sorry! I'm having a complete blackout....
…....nice! Så hade man inte bara
gett bilden av sig som dålig skribent, utan också som frånvarande
elev som inte ens minns vem som varit hennes lärare förra året.
Och hur kunde jag inte minnas det? Jag älskade ju Moyras och Birgits
föreläsningar och Conards kurs var ju den jag gjorde det massiva
projektet RedThreadTrail i CRATE. Men allt var blankt. Som en putsad
isbana.
“I feel this is so much out in the
ocean now, take a quarter of an hour to go to the library, look up
everything you can find about these artists(lista på 4 namn) and add
any you find interesting as your research. Then meet me back here!”
15 minuter! Som jag sprang. Med
andan(och gråten)i halsen upp till bibban för att försöka hitta
böcker och rannsaka mitt huvud på de konstnärer jag läst och
skrivit om på sommaren. Flugna som fåglar från min hjärna och
tjugo minuter senare kom Joan upp för att söka mig. Där stod jag
svettig och ångestfylld och hade hittat exakt en bok, om Wifredo
Lam. Joan och jag gick så gemensamt igenom tidningar och böcker om
(helt fel och ointressanta) konstnärer och projekt och efter detta
nästan en timmes möte rådde hon mig att börja skriva om Voodoo.
…..(just to start somewhere)
Så nu är jag SUPERPEPPAD på att möta
henne om två veckor för att visa henne vad jag PÅ RIKTIGT har
skrivit och utforskat om och vad jag tänker skriva om för jag skall
INTE skriva om voodoo(fast det också är intressant.
Nå. klockan var halv fyra och jag hade
ÅNGEST! Så förstod jag att typ alla hade fått ungefär likadan
behandling av denna essäernas iron lady, och då kändes det
litelite bättre. Klockan fyra hade jag tutorial med Andrew Kötting
som började med
“SATANIHELVETEBRAA!!”
-sorry?
“Oh, you're not swedish then?”
-oh yeah wait repeat please!
“SAATAANIHELLVEETEBRAA”
och sedan när jag berättade att jag
är från Finland kom nästa
“PERKELEJUMALAUTA”
Han har jobbat i fabrik i både Sverige
och Finland berättade han. Mycket sympatisk och inspirerande lärare.
Mådde betydligt bättre efter det samtalet, och avslutade dagen med
att gå till gymmet och köra slut på energin så att jag inte
skulle orka angsta. Kom hem vid sjutiden och mådde alldeles ok tills
jag ätit middag och adrenalinet sjunkit tillbaka. Då blev jag
jättetrött och gick ock lade mig tidigt.
Vaknade med lite halsont men ny energi
och såg fram emot studio-dag. Tills “War of the Walls” startade!
Tidigare år har treorna alltid haft absolut mest utrymme, tre eller
fyra väggpaneler så kanske mellan 5-6meter väggyta eller så, och
treorna har också valt sina spaces först. Nu detta år hade tvåorna
fått komma in samtidigt och välja bland samma väggar (kanske för
att dom betalar mer? Eller så var det bara dålig management)
hursomhelst ledde detta såklart till kaos och DRAAMAA. Dessutom har
vår skola förlorat utrymme till ett annat campus så utrymmena är
mindre nu. Jag hade tur och ingen annan ville ha mina två
väggpaneler men många var I blåsväder och mördande blickar
haglade mellan andra-och tredjeårsstuderande
“third year students SHOULD have
priority!” “No! It's first come-first served!” “it's our
final year and I need this space!!” “NO I'M NOT F****N MOVING!!!”
etcetera etcetera... stackars tutorena Ed och Anna hade fullt upp med
att arrangera. Tredjeårsstuderandena fick förkörsrätt till slut.
Mitt studiohörn är alldeles fint, skall fota det senare.
Sedan var det samling och unit launch
samt presentation av Ed och Anna och sen arbete I studion till halv
fem då jag gick hem och lagade middag(tisdag är min middag-dag).
Men kände mig flunssig och gick tidigt och lägga mig för att vakna
idag och inte må så bra alls. Vi finska truppen hade avtalat med
darkroom-technician Seb att ha en workshop I analog framkallning av
färgfoton från negativ. Det ville jag inte missa och det var
verkligen värt att spendera dagen I mörkrummet bakom supermystiska
svartmålade teleporter-lika svängdörren. När lamporna är släckta
gäller det att säga var man är så man inte krockar I mörkret,
och att veta var man har sina grejor. Det var terapeutiskt efter att
man lärt sig. Jag arbetade mestadels med ögonen fast. Nu är jag
inspirerad att fota själv, skall låna en analog kamera, köpa film
och göra fotokollage med egna riktiga färgfoton! Man kan editera
och trixa också. Seb visade mig hur man med en vass spets kan skrapa
på ett svart fotografi och få fram pigmenten under! Skrapar man
helt lite kommer turkosblått, sen rött och sen gult och sen vitt
till slut. Huvudstupa igenom ett spektrum! Man kan också manipulera
med kemikalier, kokande vatten, eld osv... COOLT!
Så jag stannade I skolan till senare
än jag hade räknat med och tror att det kanske blir en hemmadag
imorgon. Får se.
Ha de!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar