Men detta minns jag nog att jag förvarnade åtminstone majoriteten om innan jag åkte tillbaks hit till England.
Att jag skulle vara trött. Att jag inte kommer orka skriva.
Jag har varit trött. Ledsen. Uppgiven. Arg. Desperat rentav. Bråkig mot min arbetsgivare, gnällig mot mina ack så tålmodiga vänner och fosterföräldrar.
Jag har ju knaprat piller som eiradoktorn skrivit ut åt mig. Librax heter dom och det är magmedicin. Inget desto mer allvarligt, men lite bieffekter tycker jag mig nog ha känt av, som också visade sig stå på listan för bieffekter.
-trötthet. Men mer som sömnighet. Har nickat till när det blivit mörkt tex under föreläsningar och när vi sett på film på kvällen.
-förvirring. Jag tappade bort mig för första gången under min tid här i Canterbury. Skulle vandra från posthuset till skolan och hamnade efter lång vandring till en skylt där det stod "Welcome to Canterbury"...Insåg att det var dags att vända och fråga om vägen. Snart såg jag dock katedraltornen(hur hade jag missat dem?) i fjärran, och följde dem som en ledstjärna. Kom till skolan bara två timmar senare än planerat. Men ingen fara, jag hade Laleh med mig hela vägen!
Min matlust har också varit...sådär. Men det beror nästan uteslutandes på stress säger jag. Fick klart min essä idag(den suger som en electroluxdammsugare, men jag har nåt att lämna in ialla fall). SKILLS portfolion lämnades in igår och snart snart är jag klar med andra megalasset senjabilder insatta i layout. Har kollat på flyg för bokmässorna i oktober. flyger antagligen in för Hesa-mässan som en äkta stara! Men bara om jobbet betalar, vilket dom lovat göra men inget är alltså ännu beställt.
Och så nåt som fick mig att komma ner på jorden lite.
En grabb från min årskurs, som jag inte känner så bra men ändå hälsat på några gånger, har legat i koma sen han för flera veckor sen föll 7 meter ner från ett träd i fyllan. Rakt på huvudet. Nu plötsligt var han tillbaka i skolan. Satt i sin studio med en massa kompisar och andra som oroat sig och trott att han skulle dö. En del av hans skallben är bortopererat, så halva hans skalle är helt mjuk och vätskesvullen under det nu kortklippta håret. Han har brutit benen(såklart), så han kan inte gå, men linkar runt med kryckor. Och han tog sig till skolan för att ansöka om förlängd tid att skriva sin essä, utföra SKILLS-workshops etc. En människa i min ålder har svävat mellan liv och död och vunnit, och här sitter jag och gnäller om stress och lite ont i magen! Det är bra att ta ett steg tillbaka. Betrakta situationen från annan perspektiv än "omasta navasta".
Saker som lyst upp den gångna veckan:
-Bollywood musik
-Sommar i P1 på podradio
-Härliga äppelhandlaren som sålde äppel på torget och lät mig välja av alla sorter han hade+två conference päron!-Dessa ljuvliga dansöser på Canterbury torg:
Imorse i skolan mötte jag en klasskamrat som var dyblöt. Han berättade att han just vaknat upp utanför skolan efter en hård festkväll. Jag vet att om jag någonsin festade för hårt och somnade, skulle aldrig mina vänner lämna mig liggandes i gräset en regnig natt. Hur fulla dom än skulle vara själva. Tanken gör mig ledsen för killens skull, och mycket tacksam och lycklig för min egen.
Min vän och extramamma lagade min kamera på sätt och vis också! Eller hon lyckades få minneskortet att funka utan hjälp av läsaren, så här några bilder jag trodde var förlorade:
lektion...sådär traditionsenligt för att sörja vår frälsares död på korset.
...så ser han ut, fast dethär är reklam för en annan kurs. Han är nämligen förutom bollywooddansare också mästare i kampsporten kalaripayattu(ingen aning vad det är)+så drar han nån yoga också. Mångsidig karl minsann.